Traditional - Den signade dag - текст песни (слова)

1. 
 
 
 
Den signade dag, som vi nu här se 
Av himmelen till oss nedkomma, 
Han blive oss säll, han låte sig te 
Oss allom till glädje och fromma. 
Ja, Herren den högste oss alla i dag 
För synder och sorger bevare! 
2. 
 
 
 
Den signade dag, den signade tid  
Var morgon jag månde betänka,  
Då nådenes sol så härlig och blid  
Rann upp för all världen att blänka  
Och herdarne hörde Guds änglar i skyn,  
Som sjöngo, att dagen var kommen.  
3. 
 
 
 
Ack, saliga dag, ej uppenbar  
För världens fåfängliga trälar  
Du strålar så skön, du lyser så klar  
För fromma och menlösa själar,  
För enfaldens öga och oskuldens tro  
Nu och förutan all ände.  
4. 
 
 
 
Om än varje träd och gräs på vår mark  
Fått stämma och talande tunga,  
Om djurens och fåglarnas, ljuvlig och stark,  
Som änglarnes röst kunde sjunga,  
Förmådde de aldrig till fyllest Guds Son,  
Vår Frälsare Jesus, lova.  
5. 
 
 
 
Men såsom en fågel mot himmelens höjd  
Sig lyfter på lediga vingar,  
Han lovar sin Gud, är glad och förnöjd,  
När han över jorden sig svingar,  
Så lyfter sig själen i hjärtelig fröjd  
Till himlen med lovsång och böner.  
6. 
 
 
 
Ack, låtom oss lova och bedja vår Gud,  
När stunderna växla och skrida,  
Så skole vi stärkas att hålla hans bud  
Och vaka och tåligen lida.  
Ja, låtom oss verka med allvar och flit,  
Så länge oss dagen förunnas.  
7. 
 
 
 
Ty dagen han är dock aldrig så lång,  
Att icke dess afton skall stunda;  
Då lämnas vårt verk, då tystnar vår sång:  
Må vi det med allvar begrunda!  
Vi blive utburne, och sömnen blir tung  
I graven, vår slutliga boning.  
8. 
 
 
 
Ack, give då Gud, vi honom så tjänt  
Med allt vad av honom vi äga,  
Så nyttjat de pund oss Herren förlänt,  
Att han till envar måtte säga:  
Gack in i din Herres glädje, gack in,  
Du tjänare, gode och trogne!  
9. 
 
 
 
När vi skole till vårt fädernesland  
Och skiljas vid detta elände,  
Befalle vi Gud vår själ uti hand  
Och glade från världen oss vände.  
Ja, Herren han give i Jesu namn  
Vår vandring en fröjdefull ände! 
'Alt. 
 
 
 
Ty dagen han är dock aldrig så lång,  
Att icke dess afton skall stunda. 
Då lämnas vårt verk, då tystnar vår sång, 
Må vi det med allvar begrunda. 
Vi bliva utburna, och sömnen blir tung 
I graven, vår slutliga boning