Som stjärnorna på himmelen, när natten faller på, så tindrade hans ögon, så klara och så blå, så röder var hans mund, som rosorna i lund om våren. Men skyarne församlades och solen vände bort, ty livet liksom kärleken och våren är så kort. När löven föllo av, de föllo på hans grav, den tida. Om alla träd i skogarna och böljorna de blå, om alla markens blomster hade fåglalungor små, de kunde ej ändå min hjärtesorg förmå att sjunga.